Obama lovade förändring i USA och världen på annonssidorna inför valet – nu har han fått mer utav detta än han önskade sig – hans mutade lakejer faller som furor i en höststorm runt Mellanöstern.

Renegaten filosofen och kulturella kritiker Slavoj Zizek noterade en gång det absurda i vissa punkter i vår moderna konsumentkultur: alkoholfri öl,sockerfri choklad och koffeinfritt kaffe. Vad dessa produkter har gemensamt är att var och en ger dig en mycket önskad substans utan dess negativa bieffekter. Det är ett sätt att njuta, konsumera något men undvika den potentiella skadan det kan vålla. Samma tendens, enligt Zizek, finns i vår politik. Vad har detta att göra med kaskaden av uppror i hela Mellanöstern? Tja, västerländsk utrikespolitik är i regionen ungefär som koffeinfritt kaffe – tills nu har vi fått det vi vill ha utan de negativa delarna. I en tid präglad av kolonialism ville vi få tillgång till handelsvägar och naturresurser i Mellanöstern, men ville inte ha att göra med de elaka ottomanerna, så vi skickade Lawrence av Arabien. Senare ville vi ha olja, men inte beduinerna, så vi bokstavligen skapade en elit-klass av kapitalistiska kompisar att äta lunch med. Under det kalla kriget ville vi ha strategiska allierade i Mellanöstern och för att nämna några föredrog vi Shahen och Hosni Mubarak tillika  Muhammed Mossadeq och Gamal Abdel Nasser. Och bara förra året, som människorättsorganisationer fördömde staten Bahrain (läs Sunni) förföljelse av oppositionella politiska figurer (läs Shia) – meddelade den amerikanska regimen en storsatsning om 580mn dollar expansion av sin marinbas där. Efter några kulor i luften och en avbruten Formula One säsongstart -har världen lärt sig lite mer om att Bahrains överväldigande majoritet av shiitiska befolkning styrs av den sunnimuslimska minoriteten, som vaktades av sunnitiska legosoldater från Pakistan och USA står för fiolerna.

Libyen, som inte för länge sedan var en paria oljeexportör? Väl, vad vi gjorde för att landa en lukrativ BP-olje affär och ganska mycket extra vapenförsäljning är särskilt kväljande nu närsom Muammar Gaddafi avlivats för han inte ville ha en Rothschilbank i landet samtidigt som Usa behövde hans guld i USA sedan Tyskland börjat mullra att de ville ha hem sitt guld från Federal bank.

Enormt många missade tillfällen att lära av våra misstag – som kan leda till en slutgiltig och bestående lektion – ett Mellanöstern utan USA, Storbritannien eller Europa. Vad upproren ger besked om är att inte bara araber, liksom andra människor, kräver ansvar och insyn i deras styrande institutioner, men att de vägrar att fortsätta vara förödmjukade. De kräver verkligt oberoende, ett oberoende där den nationella strävan ligger i linje med regeringens åtgärder och inte Västs (läs USAs) politiska styrning. Denna förändring kommer till arabvärlden vars grannar redan har lärt sig att leva och fungera utanför USAs intressesfär.

Till exempel, förutom att mycket talar för att Turkiet blir den sannolika maktfaktorn i regionen och har ökat sina strategiska förbindelser med Iran. – Trots västmaktens insatser för att isolera den islamiska republiken. Tidigare denna månad blev det klart att de vill ha som mål att tredubbla den bilaterala handeln med Iran till $ 30 miljarder under de kommande fem åren. Nu kommer egyptierna av olika politiska linjer att ha den turkiska modellen som inspirationskälla. I Libanon har Hizbollah lyckats få full kontroll över det bräckliga politiska systemet och har därigenom direkt nytta av hundratals miljoner i USA: s militära bistånd till landet sedan 2006. Vittrande stöttepelare av dominans Som Daniel Korski och Ben Juda mycket riktigt påpekade, västvärldens tre stöttepelare för dominans i Mellanöstern – militär närvaro, kommersiella bindningar och ”client states arrangement” -vittrar sönder i ökensanden.

Detta betyder dock inte att det absoluta slutet av amerikanska och europeiska inflytandet i regionen är nära. Den amerikanska ekonomi är fortfarande tre gånger så stor som Kinas, så fruktade  ”se öst” politiken i Arabiska Viken-monarkier är sannolikt en överdriven oro. På samma sätt, även om många på den ”arabiska gatan” länge har beundrat Teherans trots. Så är det osannolikt att århundraden av ömsesidig antagonism och tre årtionden av fientligheter snart kommer att ångras av en icke-ideologisk blandningen av några arabiska regeringarna.

Säkert är i alla fall, oavsett vem som framstår som segrare i Tunisien, Egypten eller någon annanstans, vare sig av nationalistiska eller islamistiska ljushuvuden. – Det sista de kommer att ge upp är de många förmåner engagemang med väst fortfarande har att erbjuda. På sin sida av myntet kommer väst, USA i synnerhet, att behöva lära sig att samarbeta med alla grupper, inte bara de mutbara. Några namn kommer sannolikt att behöva raderas från terrorist rullorna och tillförlitligheten av de äldsta vänner i väst kommer att behöva nyktert omprövas. De förändringar som äger rum signalerar helt enkelt att Europa och USA kommer att behöva lära sig att anpassa sig till en alltmer komplex och mångdimensionell politisk värld.

Detta sagt, samtidigt som det har blivit en kliché att tala om på vilka sätt Mellanöstern nu aldrig kommer att bli detsamma igen, bör det också tydligt framgå att dagarna med amerikanskt och europeiskt koffeinfritt-kaffe-utrikespolitik är över!

Annonser