Västeuropas ekonomiska utveckling föddes inte ur legal handel och innovationsförmåga som historieböckerna ofta försöker inbilla oss. Den bygger i själva verket på utsugning, slaveri och folkmord.

Det är ett faktum att det enorma kapital som möjliggjorde de investeringar i handel och industri som skapade västra Europas industriella utveckling och välfärd till stor del är ett resultat av kolonialmakternas slaktande och utnyttjande av befolkningarna och länderna i Amerika, Afrika och så småningom Asien. Mer om detta längre fram i artikeln.

År 1024 så kontrollerade penningväxlarna tillgången på pengar i det medeltida England. Papperspengar började tillämpas eftersom de kvitton som mottogs då man deponerat sitt guld hos smederna började användas som pengar. De hade nu kläckt en idé om hur de kunde göra sig enorma förmögenheter.

Följande exempel visar på hur de kunde gå till väga i praktiken:

Guldsmederna bestämmer sig för använda samma ränta för såväl fordringsägare som låntagare, så den som lämnar in guld får 5 % i ränta för det och den som lånar pengar får i sin tur betala 5 % för det. Eftersom smederna lånade ut 10 gånger så mycket som de hade i valven så betyder det att de betalar ut 5 % i ränta till fordringsägarna medan de får in 50 % i ränta från låntagarna. De kunde därför sätta i system att stundtals flöda marknaden med pengar genom att låna ut frikostigt för att sedan ”plötsligt” bli väldigt restriktiva med utlåning och minska flödet av pengar i samhället. När så folk inte kunde betala sina skulder till dem kunde penningutlånarna begära utmätningar av deras tillgångar och på så sätt skaffa sig reala värden via de gods de lurat till sig från allmänheten.

På liknande sätt kan bankirerna och spekulanterna av idag roffa åt sig astronomiska summor av de intet ont anande massorna som mellan löneslaveriet, köandet, dagishämtningarna och snabbmaten effektivt drillats via medierna med termer som högkonjunktur, lågkonjunktur, hausse, börsfall, recession och depression, alltihop självfallet ett resultat av en ”naturlig” process eller ”oförutsedda olyckliga omständigheter” som ibland bara ”råkar” inträffa. Att sen de bankirer, direktörer och politiker som slår undan benen på folk och förklarar nödvändigheten av att vi måste ”strama åt”, själva tilldelar varandra bonusar och löneförhöjningar utan att blinka är något som allmänheten förväntas glömma (och oftast gör tyvärr) varpå samma krafter som varit med och skapat problemen kan fortsatta att verka och genom ett slags nationellt Stockholmssyndrom till och med bli omvalda av samma människor de så uppenbart utnyttjar.

År 1100 blev Henrik I kung av England och han antog ett system med räknestavar. På den tiden använde man ”in natura”-systemet, vilket betydde att man betalade skatter med varor byggda på en uppskattning av jordarnas avkastning när de brukades av livegna och lågadliga bönder som var skyldiga at betala skatt. När de gjorde bokföring över avkastningen använde skrivarna en trästav med skåror, en så kallad ”talea” vilket betyder stav/kvist. Det var effektivare än att bara utgå från minnet eller de skåror på ladugårdsdörrar man förut använde. För att hindra fusk med stavarna klövs de på längden så att vardera delen hade halva skårorna varpå bonden och fögderiet behöll var sin halva och senare kunde jämföra dem.

1407 skapades en form av bankväsende i Casa San Giorgio i Genoa, Italien. Flera adliga och välbärgade familjer var med och etablerade banken, bland annat Grimaldis, vilka i dag härskar över Monaco. De regerande bankoligarkerna utövade självfallet ett mycket stort inflytande på den politik som rådde precis som de skulle komma att göra många gånger senare i historien. De lånade ut stora summor till flera av härskarna i Europa, bland annat Ferdinand och Isabella av Spanien som tack vare det kunde erövra stora delar av Amerika och bedriva en enorm utsugning och terror gentemot folken där. Naturligtvis kunde bankirerna via sin makt påverka den politiska riktningen i de länder där de tillämpade utlåning.

1433 tog Cosimo de Medici över den politiska makten i Florens genom en kupp. Hans familj skulle sedan komma att utöva ett stort inflytande över inte bara Italien utan även Europa. Florens, som var ett centrum för bildning och kultur ansågs av vissa vara frihetens stamort på jorden. Så var ingalunda fallet. I själva verket hade man haft ett feodalismiskt styre med länsherrar och vasaller.

”Därefter bidar man sin tid. och voila! När så flera av låntagarna går i konkurs håvar man in genom att beslagta deras tillgångar. Diaboliskt och genialiskt på en och samma gång.”

Människor i alla samhällsklasser var som klienter beroende av inflytelserika herrar ur mäktiga familjer, så kallad patroni, som på olika sätt beskyddade dem, antingen ekonomiskt i form av lån, juridiskt genom att lägga ett ord för dem i rätten, politiskt genom att hjälpa dem att få ämbeten eller genom att förmedla fördelaktiga giftermål för deras söner och döttrar. I realiteten gick det inte att komma någonstans i Florens utan rekommendationer från någon mäktig patronus.

Staden kryllade av både fattiga och slavar medan de rika vältrade sig i lyx och vällust. Medici hade ett hov av jasägare som lydde minsta vink och han styrde enväldigt. Trots en officiell ”demokrati” rådde i realiteten tyranni där Mediceérna styrde allt. Det var deras män som innehade alla höga ämbeten i stan och dikterade villkoren.

På 1500-talet bestämde Henrik VIII att räknestickorna skulle användas som bevis för skatt som betalats till kronan. Detta ledde till en efterfrågan på räknestavar så att de spreds och godtogs som pengar. Stavarna utgjorde sedan den enda typen av pengar i England. Kungen lät dock mildra lagarna mot ockrare och bankirerna började åter vinna mark. Både guld och silvermynt började spridas i större omfattning och penningutlånarna gjorde stora vinster.

Från 1553 regerade drottning Maria och när hon införde hårdare lagar mot ocker så lät de ilskna penningväxlarna guldet och silvret ligga kvar i valven varpå ekonomin rasade och misären åter bredde ut sig. 1558 efterträddes hon av Elisabeth I och för att ta kontroll över ekonomin beslutade hon att trycka egna guld och silvermynt. Därigenom tog hon tillbaka makten ifrån penningväxlarna.

Det 80-åriga kriget med spanjorerna hade 1583 drivit tusentals protestanter och judar från Frankrike och Flandern i söder och de kom nu med både tillgångar och kunskaper till Amsterdamtrakten i norr. 1609 bildades Europas första centralbank, Amsterdam Wisselbank, i Nederländerna. Den skulle snart komma att bli mycket inflytelserik och göra Amsterdam till världens ekonomiska huvudstad. Man handlade med alla typer av finansiella tjänster och gods; handelsvaror, aktier, sjöförsäkringar, penningväxling etcetera.

Naturligtvis blev platsen en smältdegel för spekulanter. (Ordet spekulant härstammar ursprungligen från latinet och betyder från början spion.) Banken betalade ingen ränta för insatta medel och gav inga lån men fick in kapital bland annat genom obligationsemissioner och lotterier. Man lyckades sen bli 1600-talets kapitalstarkaste nation genom kolonialism och ensamrätt på kryddhandeln från Ostindien.

Stafettpinnen togs sen över av Storbritannien som gjorde allt vad de kunde för att fortsätta slakta och erövra i världen. Förlorare var de miljoner förslavade, våldtagna och mördade urinvånarna i Amerika, Afrika och senare Asien, liksom alla de svultna, sjuka och utfattiga som befolkade de smutsiga städerna bland annat England. De största vinnarna i de ständigt återkommande och kostsamma krigen var, då som nu, bankirerna.

År 1694, efter mer än 50 år av dyrbara krig, kommer brittiska politiker åter till bankmännen och ber om lån. De går med på att bevilja detta under förutsättning att de får upprätta en privat centralbank i statens namn där de kan fortsätta att skapa kapital av ingenting genom att låna ut pengar som inte existerar och ta ränta på dem. Därmed skapades ”The Bank of England”, vilket inte alls var Englands bank utan bankirernas, men genom ett sådant namn lurade man folket att tro att den var statlig.

Tanken var att man, som brukligt, skulle sälja andelar för att komma igång. Det bestämdes att de privata investerarna (vars namn hemlighölls) skulle bistå med 1,2 miljoner pund i guldmynt, men i själva verket fick man bara in 750 000. Detta till trots drog man snabbt igång och i vanlig ordning lånade man ut tio gånger så mycket som fanns och tog ränta på det. Regeringen fick låna hur mycket de ville så länge de utfärdade garantier i form av mer beskattning av befolkningen. Fyra år senare hade statens skuld till banken stigit från 1.2 miljoner till 16 miljoner.

Tekniken är alltså följande:

Om kapitalet som cirkulerar i ett land är till exempel 6 miljoner och dess centralbank trycker upp ytterligare 16 miljoner och därefter via lån och investeringar etcetera skickar ut det på marknaden så kommer värdet av de 6 miljoner som cirkulerade innan banken skapades att minska eftersom det nu bara utgör 25 % av ekonomin. Det innebär också att banken nu kontrollerar 75% av ekonomin i landet via de 16 miljoner de skickat ut.

Det leder i sin tur till inflation, vilket innebär att folk har mindre att handla för och därför måste gå till bankirerna och låna mer. När sen tillräckligt stor andel av befolkningen är skuldsatta ser man till att strama åt tillgången på pengar i ekonomin genom att vägra ge fler lån.

Därefter bidar man sin tid. och voila! När så flera av låntagarna går i konkurs håvar man in genom att beslagta deras tillgångar. Diaboliskt och genialiskt på en och samma gång.

År 1760 stiger så en ny figur in på scenen. Han föddes som Mayer Amschel Bauer men skulle komma att bli känd under ett annat namn. Rotschild.

Amschel Moses Bauer var en judisk klädhandlare och penningutlånare från Frankfurt som inte gjorde mycket väsen av sig. Hans efterlevande skulle däremot komma att spela en enorm roll i världshistorien.

Sonen Mayer Amschel föddes 1744 och sändes vid 10 års ålder till rabbinskolan i Furth. Studierna avbröts då bägge föräldrarna dog inom loppet av ett år 1755-1756 och Mayer skickades till Hannover för att praktisera på Wolf Jakob Oppenheims bankfirma som tidigare haft en del affärer med Bauers.

Unge Mayer fick nu chansen att på nära håll se hur det gick till i de finare kretsarna då Oppenheim tjänstgjorde som bankiragent även vid hovet. Hans farfar Samuel Oppenheim hade varit agent åt Österrikes kejsare och en farbror var agent åt biskopen av Cologne. Mayer började samla på sällsynta mynt och medaljer, något som senare skulle ge honom goda affärskontakter då det var ett intresse som huvudsakligen odlades av aristokratin.

Redan 1760, endast 16 år gammal, var Mayer väl bevandrad inom finansvärlden och hade dessutom lyckats anskaffa en rätt avsevärd samling värdefulla mynt och medaljonger. När hans lärlingstid var över återvände han till Frankfurt och vid 17 års ålder startade han sin egen affärsverksamhet. Ganska snart hade han gjort en god förtjänst genom att sälja sin myntsamling till diverse rikemän varav den mest prominenta var självaste prinsen av Hesse-Kassel.

Meyers fader hade hängt en röd skylt (rot schild på tyska) ovanför ingången till sitt kontor och Meyer bestämde sig nu för att byta namn från Bauer till Rotschild. Efter att ha handlagt en del andra affärer åt prins William frågade Mayer om han fick prinsens tillåtelse att kalla sig hovagent, vilket han beviljades. Han hängde därefter upp en skylt utanför sin affärslokal där det stod ”M.A Rotschild utnämnd till hovagent åt hans kungliga höghet, Prins William av Hanau.”

1770 gifte han sig med Gutle Schapper, dotter till Wolf Salomon Schnapper, hovbankir till Prinsen av Saxe-Meiningen. Detta medförde inte bara ytterligare kapital i form av en hemgift på 2 400 gulden, utan framförallt ytterligare goda kontakter inom den högre finansvärlden. Mellan 1771 och 1792 fick de 10 barn, varav Amschel Mayer (1773), Salomon Mayer (1774), Nathan Mayer (1777), Carl (1788) och James (1792) skolades väl av sin far inom bank och affärsvärlden.

Från att ha varit en hyfsat välbärgad antikhandlare i början på 1790-talet så var Mayer år 1797 en av de rikaste männen i Frankfurt och snart spreds sig hans affärsverksamhet till övriga Tyskland och stora delar av Europa. Planen var att skicka ut alla fem sönerna till Europas finansiella centra och successivt ta över pengamakten i respektive land. Den förste som flyttade var Nathan som slog sig ner i London.

Sedan skapandet av en privatägd centralbank i England år 1694 hade britterna utkämpat fyra krig i Europa och vid mitten av 1700-talet var de den dominerade stormakten i världen. Men det hade kostat, inte bara mänskligt lidande och allmän förstörelse utan också astronomiska summor pengar. Den brittiska statens skuld till bankirerna uppgick nu till 140 miljoner pund!

Benjamin Franklin hade åren 1757-1762 befunnit sig i England som representant för de amerikanska kolonierna. När han kom tillbaka 1764 för att representera Pennsylvania och fick frågan av några representanter för Bank of England hur de amerikanska kolonierna kunde ha sådant välstånd svarade han:

    ”Det är enkelt, i kolonierna trycker vi våra egna pengar. De kallas Colonial Scrip. Vi trycker dem i proportion till behov från handel och industri så att produkterna så enkelt som möjligt kan gå från producenterna till konsumenterna. På så sätt, genom att vi skapar våra egna papperspengar, så kontrollerar vi dess köpkraft och vi har ingen ränta att betala till någon.”

Nu blev det fart på storbankirerna i England. Amerikanerna hade dragit igång ett system som gav dem frihet och oberoende från centralbanker! Detta var ett gift som måste stoppas! Redan samma år klubbade britterna igenom ”The Currency Act”, vilken förbjöd kolonierna att trycka sina egna pengar och tvingade dem att betala sina skatter i guld och silver. Det var bara en i raden av lagar och förbud som britterna skulle pådyvla kolonierna för att hindra dem från att bli alltför självständiga.

Som ett resultat av detta sköt fattigdomen i höjden, misären bredde ut sig och arbetslösheten galopperade. Franklin berättade senare i sin självbiografi:

    ”Inom loppet av ett år var förhållanden så omvända att välståndets era tog slut och en depression tog vid i sån utsträckning att gatorna i kolonierna kryllade av arbetslösa.”

Britterna införde inte bara nya skatter och tullar utan också flera regler som på diverse sätt begränsade kolonisternas möjligheter att utvecklas utan Storbritanniens inblandning, till exempel var det förbjudet att bygga masugnar, smedjor och att ta emot utländska fartyg i hamnarna. Kolonisterna hade ingen rösträtt eller representant i något av parlamenten i London.

Men amerikanerna bjöd motstånd och lyckades via bojkotter av brittiska varor få alla skatter och tullar upphävda utom den på te, vilket ledde till ”The Boston Tea Party” den 16 december 1773, då 60 kolonister smög ombord på tre lastfartyg och vräkte ut 342 lådor med te i vattnet. Britterna fortsatte att ösa skattelagar och förbud över kolonierna och det hela ledde så småningom till den amerikanska revolutionen där kolonierna förklarade sig självständiga.

Kolonierna hade dränerats på silver och guld på grund av de brittiska skatterna och var nu tvungna att trycka mer pengar för att finansiera frihetskriget. I början av revolutionen låg Amerikas statskassa på 12 miljoner dollar, vid slutet av kriget hade den stigit till 500 miljoner dollar (bland annat för att engelsmännen hade förfalskat pengar och överöst Amerika med dem), vilket resulterade i att pengarna var nästan värdelösa.

Benjamin Franklin skrev mycket riktig i sin självbiografi:

    ”Kolonierna hade gladeligen betalt lite skatt på te och annat om det inte hade varit för att England tog ifrån dem deras pengar, vilket resulterade i arbetslöshet och missnöje.”

1776 förklarade Amerika sig självständigt, George Washington valdes till president och man utarbetade en egen konstitution. Historikern Alexander Del Mar skrev:

    ”Följaktligen blev sedlarna (som amerikanerna tryckte), vilka historikerna arrogant och fördomsfullt ibland kallat instrument för en oansvarig politik, standarden för revolutionen. De var mer än så: de var Revolutionen själv,”

Efter alla konflikter med britterna var USA i stort behov av kapital och 1781 lät de Robert Morris, landets finansiella rådgivare, tillsammans med kompanjonen Thomas Willing och juristen och politikern Alexander Hamilton, öppna en privatägd centralbank. Så föddes Bank of North America. Bankens oktroj, (tillstånd att bedriva verksamhet) sa att 400 000 dollar av privata medel skulle investeras, men Morris kunde inte få ihop den summan så istället använde han sitt politiska inflytande till att få guld som lånats av Frankrike som säkerhet i banken. Därefter lånade han ut pengar till sig själv och sina vänner för att investera i bankens aktier, och så var cirkusen igång igen. Värdet på den amerikanska valutan fortsatte att sjunka och bankens tillstånd förnyades inte när det gick ut 1785.

En av dem som såg till att sätta stopp för de giriga bankirerna var politikern William Findley, från Pennsylvania som sa:

    ”Denna institution, vilken inte har någon annan princip än girighet, kommer aldrig att förändras i sin strävan att lägga beslag på all välfärd, makt och inflytande i landet.”

Och vidare:

    ”Penningaristokratin, när den väl har etablerats, kommer att korrumpera den lagstiftande församlingen så att dess lagar görs till deras favör och lagstiftarna bara kommer att gynna de rika.”

Morris, Willing och Hamilton bidade sin tid och sex år senare, med bistånd av bankirerna i Europa, smörjde de tillräckligt många medlemmar av kongressen för att få igenom en ny privatägd centralbank, The First Bank of the United States. Thomas Jefferson, en av amerikanska konstitutiones fäder och blivande president, var vid den här tiden utrikesminister. I ett brev till politikerkollegan John Taylor skrev han:

    ”Jag är övertygad om att banketablissemanget är farligare än stående arméer. Om det amerikanska folket någonsin låter privata banker kontrollera deras valuta, först genom inflation sen deflation, så kommer bankerna och företagen som växer upp att beröva folk på deras tillgångar tills deras efterlevande kommer att vakna upp hemlösa på den kontinent deras förfäder erövrade”

Efter den finansiella kollapsen hösten 2008 kunde många av de efterlevande konstatera att Jefferson fick rätt.

Övertalad av Hamilton gick Washington med på att godkänna banken den 25 april 1791 och ett 20-årigt kontrakt upprättades. De första 5 åren efteråt lånade regeringen 8,2 miljoner dollar och priserna i landet steg med 72 %.

När bankens tillstånd gick ut 20 år senare i april 1811 röstade kongressen genom att inte låta banken få förnyat förtroende varpå britterna året därpå förklarade krig mot USA. Emellertid hade engelsmännen redan händerna fulla med att slåss mot fransmännen och de lyckades inte besegra amerikanerna.

Vid sekelskiftet hade Frankrike en centralbank liknande den i England och en av dem som ansåg det vara ett otyg var en viss Napoleon Bonaparte. Trots att han hade tillsatt en del av sina släktingar i styrelsen litade han aldrig på banken. Napoleon menade att när en regering är beroende av bankerna för pengar, så är det bankirerna och inte regeringen, som styr.

Alla som satt sig in i hur spelet fungerar vet att han hade rätt.

”Från den dagen jag blev finansminister började jag lära mig att staten höll en falsk position. Regeringen var inte menad att ha någon egentlig makt utan skulle lämna pengamakten suverän.

I början på 1800-talet var Prins William av Hesse-Kassel en av världens rikaste män. År 1785 hade han fått ärva den största förmögenheten i Europa. En del av den hade släkten samlat genom att leja ut trupper till Storbritannien i kriget mot kolonierna.

Under Napoleonkriget 1806 flydde William till Danmark och hans skattemästare Buderus von Carlhausen som hade ansvaret och fullmakten över förmögenheten lät Amschel Rotschild förvalta 600 000 pund. Rotschild lät då sonen Nathan använde dem för egna investeringar ibland annat ostindiska kompaniet.

1812 avled Amschel Mayer Rotschild och hans fem söner hade han placerat ut i världem. Amschel jr i Frankfurt, Salomon i Wien, Nathan i London, James i Paris och Carl i Neapel. Den mest framstående av dessa bankirer var Nathan som redan var en inflytelserik affärsman i England. Snart skulle han dock bli ännu mäktigare.

Den 18 juni 1815 möttes Napoleon och Wellingtons styrkor vid kullen Mont-Saint Jean nära Waterloo, två mil söder om Bryssel. Napoleons armé bestod av 73 000 man och Wellingtons av 67 000. Tidiga rapporter tydde på seger för Napoleon, men till slut, efter mer än åtta timmars stridande, segrade ändå Wellingtons trupper. Nathan Rotschild hade en agent vid namn Rothworth på plats och när han såg att Napoleon förlorat red han snabbt till Bryssel och därefter till Ostende där han betalade en sjöman 2 000 franc för att ta honom till England.

Rotschild visste att detta var ett gyllene tillfälle att göra enorma vinster. Folket i England, inklusive spekulanterna på börsen var ännu omedvetna om stridens utgång och när Rotschild, känd för att vara välunderrättad, började sälja statsobligationer i enorma mängder tolkade man det direkt som att Wellington hade förlorat, varpå värdet på obligationerna störtdök. När så massor av aktörer på börsen började toksälja obligationer köpte Rotschilds agenter snabbt upp dem. När nyheten om Wellingtons seger nådde de brittiska öarna steg värdet med raketfart, varpå Rotschild gjorde en gigantisk vinst. Nu var det han som kontrollerade Storbritanniens ekonomi.

1817 började Frankrike säkra lån för att få igång sin ekonomi, bland annat med hjälp av franska banken Ouvrads och Baring Brothers i London. I oktober samma år började Rotschilds agenter köpa enorma mängder franska statsobligationer, vilka då steg i värde. Den 5 november dumpades de på den öppna marknaden varpå obligationerna gjorde en djupdykning och finansiell panik uppstod. Rotschilds började nu ta kontrollen även över den Franska ekonomin.

Åren 1803-1817 hade James Madison varit president i USA. Han var motståndare till privatägda centralbanker och sa bland annat:

    ”Historien visar att penningväxlarna har använt sig av varje form av missbruk, intriger, bedrägerier och våld som står till buds för att behålla makten över stater genom kontroll av penningutgivningen.”

I ett brev till president Madison skrev politikerkollegan guvernör Morris, som själv jobbat inom bankvärlden i flera år (bland annat under Robert Morris och Alexander Hamilton, skapare av den första centralbanken i Amerika), och sett spelet inifrån:

    ”De rika kommer att sträva efter att etablera sin dominans och förslava resten. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra.”

Enligt Patrick Carmack, domare och medlem av USA:s högsta domstol, med ett förflutet i bankvärlden och mannen bakom suveräna ”The Money Masters”, och Charles Collins, advokat och bankir som forskat på saken, var Robert Morris och Hamilton redskap för de internationella bankirerna. Madison efterträddes av James Monroe och 1823 skapade han ”Monroedoktrinen”, som slog fast att varje inblandning av europeisk makt i den Nya världens inre angelägenheter skulle ses som en ovänlig handling mot USA. USA skulle i sin tur inte skulle blanda sig i europeiska konflikter.

1829 stiger så en viss Andrew Jackson in på scenen och här skulle de internationella bankirerna få möta en formidabel motståndare. Han deltog i frihetskriget mot britterna och efter att ha spöat dem i slaget vid New Orleans 1812 blev han något av en nationalhjälte. Jackson var en passionerad motståndare till de finansiella makthavarna, som till och med försökte få till stånd en förnyelse av det 20-åriga banktillståndet fyra år innan det gamla gick ut. Presidenten lade in ett veto där han bland annat skrev:

    ”Mer än 8 miljoner av aktierna i banken ägs av utländska intressen. Är det då inte en fara för vår frihet och vår självständighet med en bank som till sin natur har så lite anknytning till vårt land och kontrollerar vår valuta, får våra pengar och håller tusentals medborgare i beroende?”

Kongressen lyckades dock inte köra över Jacksons veto och nu var bankirerna riktigt förbannade. När han ställde upp för omval 1832 sponsrade de hans motståndare Henry Clay med hela tre miljoner dollar. De kontrollerade dessutom stora delar av pressen. Då gjorde Jackson något som ingen annan presidentkandidat före honom gjort; han gav sig ut på valturné i landet.

Tidigare hade kandidaterna nominerats, hållit ett och annat tal och sen suttit hemma vid brasan, men Jackson visste vad som stod på spel och lämnade inget åt slumpen. Han förde ut sitt budskap till folket och han gjorde det på plats. Hans valslogan var ”Jackson, och ingen bank!” Resultatet blev en jordskredsseger, men Jackson varnade:

    ”Korruptionens hydra är bara skadeskjuten, inte död!”

Jackson beordrade sin finansminister McLane att flytta regeringens depositioner från centralbanken till statliga banker men McClane vägrade, varpå Jackson avskedade honom och anställde William DeVane som inte heller ville genomföra ordern. Presidentens tredje finansminister, Roger B Taney, gjorde dock slag i saken och bankchefen Nicholas Biddle försökte då använda sitt inflytande för att få senaten att inte godkänna Taneys utnämning.

Biddle författade då en skrivelse som på ett skrämmande tydligt sätt sammanfattar mentaliteten hos den elit som under lång tid härskat och fortfarande härskar på jorden:

    ”Inget förutom ett vida spritt lidande kommer att ha någon effekt på kongressen. Vår enda trygghet ligger i att hålla en fast kurs av stadig återhållsamhet och jag hyser inget tvivel om att en sådan kurs kommer att leda till återbördandet av valutan och ett nytt tillstånd för banken.”

Bankirerna krävde nu in alla lån och vägrade ge nya, detta utlöste som beräknat en nationell finanskris vilket ledde till arbetslöshet och depression. Jackson hade gjort kraftfulla insatser för att försöka rensa upp bland den korrumperade finansvärlden och avskedat 2 000 ämbetsmän som han visste gick bankirernas ärenden. När han nu ville ta tillbaka makten över valutan från penningväxlarna och återbörda den till folket blev de fullständigt rasande. Biddle och hans gelikar skyllde på Jackson och pressen hakade på. Jackson höll ett brandtal mot bankirerna:

    ”Ni är en grupp huggormar och jag ämnar utrota er och vid Gud jag SKA utrota er!”

Nu var sanningens timme inne. Om kongressen kunde uppbåda tillräckligt stort stöd genom full majoritet så skulle de kunna upphäva Jacksons veto. Den oro som rådde i kombination med bankirernas övertalningskampanj och mutor talade för att Jackson skulle få se sig besegrad. Då plötsligt kliver en av dessa hjältar i historien, en människa begåvad med både hög moral och stort mod, fram. Guvernören av Pennsylvania, George Wolf, förklarade att han stöttade Jacksons veto eftersom han inte litade på bankirerna. Samtidigt uppdagades det att Biddle hade skrutit offentligt om bankens planer att krascha den amerikanska ekonomin.

Nu svängde opinionen till Jacksons fördel och representanthuset röstade mot förslaget att förnya bankens tillstånd med 134 röster mot 82. Man fick också igenom ett förslag om att tillsätta en kommission som skulle undersöka bankens inblandning i finanskraschen.

När representanter för kommittén kom och bad att få ut bankens räkenskaper och anteckningar vägrade emellertid Biddle att lämna ut dem. Han lät dem inte heller undersöka den korrespondens som hade skett mellan honom och de kongressmän som fått personliga lån samt de förskottsinbetalningar som gjorts till dem. Dessutom vägrade han att vittna inför kommittén i Washington. Så mycket för den bankens ärlighet alltså.

Den 30 januari 1835 när president Jackson är på väg ut ifrån regeringsbyggnaden på Capitol Hill rusar en man fram med en pistol i handen för att avlossa ett skott. Pistolen feltänder dock, varpå mannen sliter upp en andra pistol och även den feltänder. Attentatsmannen övermannas och han visar sig vara en målare från England vid namn Richard Lawrence. Vänner till mannen berättade senare om hur han skrutit om att om han åkte fast efter dådet så skulle mäktiga personer i Europa se till att få honom fri. Lawrence frikändes från brott med anledning att han ansågs vara sinnessjuk.

1836 går tillståndet ut för The Second Bank of the United States och samma år åtalas Biddle för bedrägeri. Bevisen räcker inte för fällande dom men Biddle har flera civila åtal på sig när han dör åtta år senare.

Den 8 januari 1838 gör Jackson den sista avbetalningen på USA:s statsskuld, en aldrig tidigare eller senare skådad bedrift i landets historia. President Jacksons hantering av indianfrågan lämnar en mycket bitter eftersmak men vad beträffar sättet att handskas med bankirerna och statsskulden går han till historien som ett unikum.

1852 konstaterade dåvarande brittiske finansministern William Gladstone:

    ”Från den dag jag blev finansminister började jag lära mig att staten höll en i grunden falsk position i förhållande till finanserna. Regeringen själv var inte menad att ha någon egentlig makt, utan skulle lämna pengamakten suverän utan att ifrågasätta den.”

1860 kliver så en före detta advokat från Kentucky in på arenan. Hans namn är Abraham Lincoln.

”Bankerna äger jorden. Om vi vill fortsätta att vara slavar till bankerna och betala kostnaden för vårt eget slaveri, låt dem då fortsätta skapa krediter.

Till skillnad från vad de flesta tror så var inte slavfrågan själva huvudorsaken till det amerikanska inbördeskriget. Faktum är att president Lincoln själv höll ett tal där han sa:

    ”Jag har ingen avsikt att direkt eller indirekt att blanda mig i slaveriinstitutionen i de stater där den nu existerar. Mitt primära mål är att rädda unionen och inte att vare sig rädda eller krossa slaveriet. Om jag kunde rädda unionen utan att frige en enda slav, så skulle jag göra det.”

En av de främsta orsakerna till kriget var att industrimän i Nord använde höga tullavgifter som hindrade Syd från att köpa billiga varor från Europa, varpå européerna bojkottade bomull från södern så att deras ekonomi började fallera. Det fanns en intressekonflikt mellan det expansiva, industrialiserade Nord och det mer agrara Syd.

Ett antagande som för övrigt stöddes av en av de mest inflytelserika historikerna i USA, Charles Austin Beard som hävdade att slaveriet spelat en underordnad roll och bara tjänat som täckmantel för en djup ekonomisk konflikt som i själva verket var ett led i industrikapitalisternas maktkoncentration.

Beviset för detta ligger i att alla försök att göra slaveriet till en huvudfråga före 1860 hade misslyckats. Beard avfärdade även Sydstaternas argumentation om kriget som en konstitutionell konflikt. Inbördeskriget handlade om det kapitalistiska Nords exploatering av Sydstaterna och bankirerna höll liv i elden för att försätta landet i kaos.

Emellertid var Lincoln ett problem eftersom han redan tidigt visat att han inte litade på storbankirerna och deras vilja att ta makten över landets valuta. När Lincoln for till bankirerna i New York för att låna pengar att finansiera kriget med, ställde de så orimliga räntekrav att han var tvungen att avböja, precis som de räknat med. Lincoln reste tillbaka till Washington och diskuterade saken med sin rådgivare Överste Dick Taylor. När han frågade Taylor vilka förslag han hade på hur de skulle finansiera kriget svarade Taylor:

    ”Men Lincoln, det är enkelt, se bara till att kongressen godkänner ett förslag att trycka lagliga betalningsmedel att betala dina soldater med och vinn ditt krig med dem.”

    ”Kommer folket att godkänna dessa betalningsmedel?”

    ”Folket och alla andra har inget annat val om du gör dem till lagliga betalningsmedel. De kommer att ha fullt godkännande från regeringen och kommer att vara lika bra som vilka pengar som helst eftersom kongressen har denna uttalade rätt enligt konstitutionen.”

Därefter började Lincolns så kallade greenbacks tryckas, räntefria pengar. Föga överraskande gjorde detta bankeliten ursinnig och i The Times i London fick de 1862 chansen att spy ut följande propaganda:

    ”Om den där skadliga finanspolitiken som har sitt ursprung i den Nordamerikanska Republiken blir förhärskande, då kommer den regeringen att trycka sina egna pengar utan kostnad. Den kommer att betala av skulder och vara utan skulder. Den regimen måste krossas eller så kommer den att krossa varje monarki på jorden.”

Något oväntat kom Tsar Alexander II till Lincolns undsättning. Ryssland hade vägrat ansluta sig till ett centralbankssystem och tsaren visste att om bankirerna fick makten över USA så stod de på tur. Därför sände han delar av sin flotta till Amerika för att bistå Lincoln om England eller Frankrike skulle lägga sig i.

Drygt 50 år senare skulle storbankirerna i London, Tyskland, och, ironiskt nog, USA, sponsra kommunisterna för att störta Tsar Nikolaj II, vilket jag berättat om i artikeln ”Eliten bakom den ryska revolutionen”.

Lincoln återvaldes 1864 och i november samma år skriver han till en vän:

    ”Pengamakten rovnär sig på nationer under fredstid och konspirerar mot dem under motgångar. Den är mer despotisk än monarkin och fulare än diktaturer.”

Lincoln stod som segrare i kriget på slagfältet, men bara fem dagar efter General Lees kapitulation till Grant så mördas han på Fords teater. I realiteten var det storbankirerna som var de stora vinnarna, även om slaveriet officiellt upphävdes och de svarta åtminstone i teorin var fria var de fortfarande utan medborgarskap och rösträtt.

Efter mordet på Lincoln gjorde den tyske kanslern Otto Von Bismarck en klockren analys av situationen:

    ”Uppdelningen av Förenta Staterna i jämnstarka federationer var bestämd långt före inbördeskriget av de mäktiga finanskrafterna i Europa. Dessa bankirer var rädda för att USA, om de fortsatte som ett enat block och en nation, skulle få ekonomisk och finansiell självständighet, vilket skulle hota deras finansiella dominans över världen.”

Rotschilds röster dominerade. De förutsåg det enorma byte de kunde göra om de kunde få två svaga, skuldsatta demokratier, istället för den kraftfulla, trygga och självförsörjande republiken. Därför skickade de ut sina agenter för att slå mynt av slavfrågan och därigenom skapa en avgrund mellan de två delarna av republiken.

President James A. Garfield sa i ett tal 1881:

    ”Den som kontrollerar pengaflödet i ett land är absolut härskare över all industri och handel och när man inser att hela systemet är kontrollerat väldigt lätt av några få mäktiga män på toppen, då behöver man inte få förklarat hur perioder av inflation och depression uppstår.”

En kort tid därefter sköts han till döds.

I början av 1907 höll Rotschilds agent, bankiren Jacob Schiff från Kuhn, Loeb & Company, ett tal i New York Chamber of Commerce där han varnade:

    ”Om vi inte har en centralbank med adekvat kontroll över krediterna så kommer det här landet att undergå den allvarligaste och mest långtgående finanspaniken i dess historia.”

Och ser man på; samma år så kraschar börsen, aktierna störtdyker och massor av banker, industrier och affärer över hela landet går i konkurs varpå en ekonomisk depression infaller.

En av huvudorsakerna var omfattande bristande likviditet, det vill säga brist på tillgång till reda pengar eller andra betalningsmedel för att betala skulder, mycket på grund av tillbakadragande av dessa från bankirerna i. gissa var. Just det, New York. Det var det gamla tricket i ny tappning. Man såg till att snöpa tillgången på pengar varpå massor av människor gick i konkurs.

En viktig del i planen var att de stora bankirerna, J.P. Morgan, en agent till Rothschild, och Chase som företrädde Rockefeller, hade gjort en kupp mot Knickerbocker Trust Company. De sålde av en massa tillgångar de hade i bolaget och läckte historier om dåliga lån till pressen.

Banken i Minneapolis hävdade att paniken 1907 berodde på manipulation från banketablissemanget:

    ”Om Knickerbocker Trustbolag föll, så skulle kongressen och publiken förlora förtroendet för alla bolag, och bankerna skulle tjäna på det resonerade bankirerna.”

Panik uppstod och regeringen kallade på den mäktigaste av bankirerna, J.P Morgan, för att reda upp det hela. Han får 25 miljoner dollar i statliga medel av president Theodore Roosevelt och dessutom möjligheten att trycka upp ytterligare 200 miljoner utan säkerheter. Följaktligen så får samma person som var med och skapade finanskraschen äran att spela räddaren i nöden och framstå som en mycket pålitlig person i folkets ögon.

Därmed var grunden lagd för nästa steg i agendan, som skulle komma sex år senare, 1913, när FED skapades, vilket jag beskrivit i tidigare artiklar som till exempel ”Konsten att skapa börskrascher”.

J.P Morgan ansågs vara den rikaste mannen i USA. Morgan hade finansierat både Standard Oil, Harrimans järnvägar, och Carnegies ståltillverkning. Emellertid visade det sig när han dog att han i själva verket ”bara” ägde några miljoner och inte alls var så rik att han borde kunnat agera som han gjorde. Ytterligare en bekräftelse på att han var agent för Rotschilds.

Arsène Pujo, styrelseledamot i House Committee on Banking & Currency tillsatte en utredning för att undersöka de stora kapitalägarna. Utredningen visade att representanter för J.P Morgan & Co också satt i styrelsen för 112 bolag med marknadsandelar som utgjorde 22 miljarder! Det totala värdet på New York-börsen uppskattades då till 26 miljarder.

Slutrapporten slog fast:

    ”Kommittén är tillfreds med de bevis som tillhandahållits, även fast data från bankerna saknas, att det existerar en väldefinierad identitet av gemensamma intressen mellan några få ledare inom finansvärlden, vilket har resulterat i en stor och växande koncentration av kontrollen över pengar och krediter i händerna på dessa få män.”

Med andra ord: USA styrdes nu i realiteten av ett fåtal bankirer och industrialster.

Josiah Stamp, f.d chef för Bank of England sade i ett tal på University of Texas 1920 bland annat:

    ”Bankerna äger jorden. Om vi vill fortsätta vara slavar till bankerna och betala kostnaden för vårat eget slaveri, låt dem då fortsätta skapa krediter.”

Elisha Garrison, som jobbade åt Brown Brothers Banken, skrev 1931 följande i boken Roosevelt, Wilson and the Federal Reserve Law:

    ”Paul Warburg är mannen som fick till stånd Federal Reserve Act efter att Aldrichplanen mött sådant motstånd landet runt. Mästerhjärnan bakom bägge planerna var Baron Alfred Rotschild i London.”

Robert H. Hemphill, direktör vid Federal Reserve Bank i Atlanta sade i ett tal 1939:

    ”Detta är en skakande tanke. Vi är fullständigt beroende av affärsbankerna. Vi är i total avsaknad av ett beständigt penningsystem. När man väl fått den fullständiga bilden av systemet, då framstår det tragiska och absurda i vår hopplösa situation som närmast otrolig, men så är det. Det är det viktigaste ämne som någon intelligent människa kan utforska och fundera över.”

Till och med Friedrich Von Hayek, även kallad nyliberalismens fader medgav:

    ”Praktiskt taget alla regeringar i historien har använt sin exklusiva makt till att bedra och plundra befolkningarna.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Annonser