Jag trodde att jag önskade mig en ny Porsche, men det skulle visa sig att allt jag ville ha den julen var – en skitsak. På köpet fick jag perspektiv på livet.

Jag var 24 år och nyss inflyttad till Kuwait 1979. Som höginkomstbringande ingenjör i uppbyggnaden av en oljenation, så stod det högst upp på min julklappslista det året en ny Porsche. Helt klart möjligt med min inkomst, första året efter skatt – ja, där fanns ju ingen skatt en gång.

Vi var två bohuslänningar som jobbade där och vi fick samtidigt en svår magsjuka som vi kämpade med någon vecka innan vi bestämde oss för att söka läkare. Den blåögde palestinska läkaren förklarade att han såg allvarligt på vårt dilemma, och var tvungen att skicka oss vidare. Vad han inte berättade var varför vi hamnade i en taxi som körde oss rätt ut i öknen.

Två timmar senare hamnade vi på ett stort ”sjukhus”, som var som ett Alcatraz med öken i stället för djupt vatten runt om. Vi hade naturligtvis många frågor om detta, men ingen av araberna kunde någon engelska. Vi två svenskar blev placerade i en sal som rymde säkert två hundra indier och araber i olika stadier av nära-döden. Vid sängarna som vi blev tilldelade, blev vi vittnen till hur de som haft dem innan oss blev bortburna med vitt tyg över huvudet.

Det kändes inte bra alls, och jag sa till min vän att vi skulle ha nackat taxiföraren och själva kört bilen tillbaks till det goda livet, för detta vi hamnat i var ju döden!

Nu var det en olidligt frustrerande situation, och eftersom vi inte kunde fly ut från stället så måste vi få tag i någon som man kunde kommunicera med. Varför i all världen hade vi hamnat här? En gammal arab med huckle på huvudet kom och pekade – så vi gick i den riktningen han visade oss. Innanför dörren satt det en uppgiven läkare som, tack och lov, kunde engelska.

”Ni är på ett kolerasjukhus och vi behöver stool”, sa han. ”Stol?”, sa jag och tittade på den där slitna stolen som stod framför bänken han satt bakom. ”Stool”, sa arabläkaren igen och pekade på min bakdel – ja, då förstod jag. De behövde avföringsprov för att veta om vi hade kolera.

Nu är det ju väldigt liten chans att kunna klämma fram detta, efter en vecka med så gott som rent vatten den vägen. Så han sa att när vi kunde, så skulle vi använda glasrören vi fick av honom.

Tillbaks till helvetet i salen igen. De delade nu ut mat. Jag lyfte upp handen och de kom över. En blick ner i spannen och beslutet var taget – aldrig i livet äter jag något där. Var vi inte sjuka i kolera, så hade vi definitivt blivit sjuka om vi ätit av denna fluginfesterade sörja. Vatten ur en kanna – nej tack.

ALLT var tokigt i vår situation. Vätska i 40-gradig värme är ganska viktigt, och att inte kunna äta gav heller ingen chans till friskrivning genom något gott resultat på labbprov.

Jag gick en sväng för att se om där fanns någon bil som jag kunde fly med, men det var inte för inte som de hade beduiner med vapen placerade i flertal runt byggnaden. Det verkade ganska kört, och jag var nog ganska uppgiven när jag plötsligt hittade ett hål i väggen där det satt en snubbe och sålde Coca-Cola och choklad. Jag har väl aldrig varit så glad i detta annars, men nu var det plötsligt fina grejer. Vätska och energi, men inte en enda nötchoklad att sätta tänderna i – ja, hur kunde jag nu få något i provröret av detta?

Som tur var så hade vi med oss pengar så vi köpte hela lagret som araben i hålet hade av Coke och choklad. Tygerna tittade jag styggt på – om jag eventuellt hade kunnat tugga sönder det i bitar – men lät bli den strategin.

Första natten med ”gänget” i salen var tortyr, och de satt på sängarna och ropade på Gud att hjälpa dem, utan uppehåll hela natten. De bar ut minst 15 personer som nu kom närmare sin skapare.

Efter tre dygn i denna atmosfär, så satt snart vi bohuslänningar på knä i var sin säng och bönade ihop med dom andra – nej, men bra nära i alla fall. Jag kände mig som Kalle Anka i djungeln när han fladdrar med fingrarna över läpparna och går ”nuts”. Vi var de enda som faktiskt lade på oss vikt i salen, med all choklad vi stoppade i oss för att kunna bygga upp ett ”stool”-prov. Jag åt choklad så att det nästan kom ut genom öronen, men det hjälpte inte.

Ännu två dygn gick och vi var nu ”oldtimers” i salen, och alla vi träffade på när vi kom hade blivit ”utbytta” med färskisar, som alla dock var lika ihärdiga med nattbönen som de som skrikit sig hesa tidigare i samma sängar.

Efter att ha varit ute och försökt klämma fram något på ren rutin, så kom jag uppgiven tillbaka till mina chokladkakor. Kompisen Jan såg däremot fram emot att kanske lyckas i sina vardagliga bestyr i samma lokal. När sedan jag såg hans breda flin så förstod jag att något hänt – stolt visade han upp sitt glasrör med en liten flugstorlek till produkt i botten. Åh, vad jag önskade en likadan – åt h-lvete med en ny Porsche – detta var det enda jag önskade i mitt liv just då. Mitt kungarike, mitt kungarike för en häst – men ännu kraftigare i min version som ni själva får lura ut.

Ja, vi kom till sist därifrån som enda överlevare tror jag – feta och fina! Hur?

Min kompis var en riktigt god kompis och lät mig få hälften av hans… Ja, just det – skitsak.

Annonser