Vi har vant oss. Vi höjer knappt på ögonbrynen längre. Så långt tycks det ha gått.

Minns vi idag ens hur det en gång var, då när politikerna skulle framstå som förebilder och leva sitt liv hederligare än andra medborgare? När ämbetsmän var otadliga och korrekta, då de tjänade folket och Staten enligt gällande förordningar och enligt en stark moralkod som de var stolta över, på samma sätt som de var stolta över sina ämbeten?

Det var under åttiotalet det började förändras. Det var på den tiden då mobiltelefoner ännu kallades yuppienallar och de flesta med avsky såg hur en ny sorts dekadens och vulgär nyegoism blev senaste mode och champagnekorkarna smällde i taken nätterna igenom på restaurangerna kring Stureplan.

När nu en Generaldirektör, i detta fall för det förhållandevis nyinrättade Tillväxtverket, på fullt allvar om en personalfest – med en nota på 700.000 kronor – kan säga: ”Grand Hôtel var det billigaste alternativet” utan att ens flacka med blicken som den lögnare hon är så undrar jag vad det är vi håller på med.

Det är våra pengar de festar upp. De är oss de lurar och hånskrattar åt genom sitt agerande. De är oss de flinar åt över de fina dyra vinerna.

Affärerna har varit så bedövande många, så allmänt förekommande och spridda hos alla partier och i de högre kretsarna av beslutande politiker och verkställande tjänstemän och andra höga funktionärer, att vi inte längre minns. Det är blankt i minnet som nylagd is. Ove Rainer, någon som kommer ihåg? Nej, trodde väl inte det.

Bryr vi oss inte längre? Har det gått så långt att allt som återstår är en likgiltig axelryckning som reaktion på den senaste skandalen?

Då är det verkligen illa, ty samhällsmoralen är en avgörande del av det kitt som håller ett land samman, som får det att fungera utan korruption och underminerande egoism där helt andra mål styr ämbetsmännens verksamhet än allmänhetens bästa. Den anda som en gång bredde ut sig bland de nyrika har trängt in i riksdagen och vidare från de folkvalda har den spridit sig genom de statliga verken och sipprar neråt i samhällspyramiden. Att det här finns en stor portion folkförakt är uppenbart. Det är oss de blåser. De är vi som får betala.

En annan sida av saken som skrämmer mig är att denna lilla klick av från verkligheten alltmer avskärmade maktmänniskor numera är vana vid att leva så här. De är vana vid att vi skattebetalare står för notan. De tycker inte att det är märkligt att sitta under Grand Hôtels kristallkronor och äta ankleverterrin och grillad oxfilé och dricka vin för åttahundra kronor buteljen på vår bekostnad.

Det är så det ska vara i deras lilla värld. De har minsann rätt till att leva gott och äta godare än alla andra. Ett nytt frälse – en maktelit med egna och oberörbara privilegier – har vuxit fram. De kör i gräddfil. De surfar på räkmackor. Eller vilket uttryck man vill använda, alltmer tömda på innehåll.

De är parasiter. Inget annat. Renodlade parasiter. De livnär sig på oss, på själva samhällskroppen. De är giriga. De är glupska. De erkänner inga gränser. De saknar varje ansats till en hållning värd namnet moral. De måste hejdas annars sväljer de mer och mer och gröper totalt ur den känsla av ansvar som ska styra, som måste styra deras verksamhet.

De ska tjäna folket. Inte tvärtom. Därav namnet: Tjänstemän.

Jag håller med skribenten Crister Enander till 100 på detta.
Viking Vikingsson

Å andra sidan i verkligheten vi vanliga medborgare lever i -så borde vi i Sverige skicka våra gamla i fängelse och kriminella till vårdhem! De gamla kommer att få en varm måltid, tillgång till badrum, fritidsintressen och gå på tur. Ingen kommer att råna dem och de får pengar snarare än att betala för sig själva! Brottslingar kan få kall mat, inga pengar, vara helt ensamma, nedsläckning av ljuset klockan 20:00 och få en dusch en gång i veckan! ……. Förresten skicka skolbarnen till fängelset också – ja i alla fall så att dom får måltider där som är påkostade för en gång skull !

Annonser